Har under en lång tid inte känt någon glädje alls. Allt bara känns platt och glädjelöst. Ingenting känns roligt. Ingenting är roligt. Jag blir inte ens glad. Har inga mörka tankar utan bara glädjelös. Funderade i gårkväll( natt när jag inte kunde somna) vad det kunde bero på.

Lite fundersam varför jag mår piss. Det är inte så att jag bara sitter hemma och ugglar. Eller ligger i sängen och trycker. Jag är inte folkskygg heller. Vi är och hälsar på bekanta, barnen, handlar o.s.v. 

Vi är en s.k medelklass familj och omständigheter förra året gjorde att jag kunde sluta jobba.( har långt kvar till pension) Bästa dagen i mitt liv. Missförstå mej inte, har alltid älskat att jobba. Tycker om att ha med människor att göra. Men efter många års sjukdom och att inte trivar på själva arbetsplatsen med en dålig chef och dålig stämmning på jobbet, fick jag nog.

Det var INTE efter det jag började må piss. Utan långt före. 

Att kunna vara hemma men att vi ändå klarar oss, kändes fantastiskt. Och gör fortfarande. 

Jag var så trött och hade ingen energi, sov mycket. Nu har jag kommit ikapp och är pigg och vaken igen. Känner att den biten av livet har jag fått tillbaka efter SÅ många år. Men ändå!

Vi har gjort massa roiga saker. Renoverat, rest, ätit god mat. Ja, en hel del faktiskt.

Men känns inte kul när man beställt bord på någon restaurang och käkar en riktit god middag, och tänker, tja, mat. Inget speciellt. Bortkastade pengar, förutom att jag blev mätt.

Resa,inget speciellt där heller. Nu är det ju inte så att vi reser stup i ett. Vi har under 35 år, varit tre gånger. Vi är ingen rik familj, utan har fått spara flera år innan vi kunat fara.

Jag förstår inte vad det är för fel på mej. Det är ju inte så att jag har tråkigt eller är en liten bortskämd böna med för lite uppmärksammhet. Nej, en helt vanlig kvinna som nu funderar, vad är det för fel!?

Min man är snäll. Mina barn är snäll. Mina barnbarn är snäll. Hundarna är snäll. Jag bor bra. 

Jag funderar ibland om det helt enkelt kan vara att jag har dåligt bagage med mej hemmifrån och kanske helt enkelt mer eller mindre håller på att gå in i väggen! Jag är ofta ledsen och grubblar mycket.

Fan, jag blir tokig på mej själv!! Finns ju inget konkret att ta på!

Nä, 2019 ska jag fan ta mej i kragen !! Kanske man ska utmana sina största rädslor för att få en liten rush!! 

Jag är jävligt höjdrädd och tycker inte om att släppa kontrollen. Ex. flyga, hoppa fallskärm, Bungy jump, rida? Nä då dog jag!!Nej, får nog göra en liten lista på saker som verkligen får mej att bli glad och saker jag inte bryr mej i. Fast, med nuvarande facit i handen, blir den jävligt kort. 

Angående min familj. Vi är inte ovänner, mina föräldrar och jag. Dom har inte jättedåligt med pengar. Dom har det som dom flesta. Vanliga svenssons men med en väldigt konstig attityd till andra människor.  Dom lever som i sin egna lilla värld av hur allt och alla ska vara. Inget svensson, svensson där inte! 

Jag var 15 år när jag flyttade hemifrån och nu när jag ser i backspegeln, känns det bra att jag gjorde det. Tänk om jag bott kvar hemma längre och fastnat i detta beteende?! Nu fick jag se världen utanför och bilda mej en egen uppfattning om hur ,vanliga, människor lever. Hur man beter sig mot andra. 

Jag fick kämpa för att klara mig men är glad att jag gjort den resan. Jag värnar och älskar mina barn. Försöker så ofta jag kan säga att jag älskar dom och är stolta över dom. Vilken jag aldrig har hört från mina föräldrar. Tror inte mina syskon heller har hört det.

Min yngsta bror, har på senare år sagt att han är glad att han har mej och att jag är den han kan lita på. Det gör mej stolt. Mina värderingar och mitt sätt att vara, är en trygghet för honom. Älskade bror! Han älskar mina barn och han ser hur fina dom är med varandra. Helt annorlunda hur vi växte upp. Tänk att miljö INTE kan förstöra alla. Att man KAN göra precis tvärtemot hur man blivit uppfostrad. Skapa en trygg, kärleksfull familj, där alla kan lita på alla. Helt fantastiskt. Att lyssna på dom, ta lärdom av vad dom varit med om och inte dömma dom, utan att försöka hjälpa dom med problem och andra saker. Min kärlek till mina barn, visar jag ofta och gärna. Även dom. Ingen av oss är rädd att visa det öppet. 

Mottot när jag växte upp var, skäm inte ut oss, för då jävlar fick man stryk! Vilka galna saker man varit med om. Flyttat runt från plats till plats.  Bytt skola ibland 2 gånger samma år. Flyttat i all hast när kronofogden jagade dom.  En pappa som inblad jobbade borta och kom hem på helgen eller varannan helg. Dåligt om pengar. Ingen av dom kunde hantera pengar. Många gånger var pengarna slut en till två veckor före nästa lön.

Jag lovade mej själv när jag flyttade hemifrån, att mina barn ALDRIG skulle få vara med om det! Mina barn har inte fått allt de pekat på. Så mycket pengar hade vi inte. Men dom har ALDRIG fått gå hungriga eller inte haft kläder. Jag har hellre gett fan i att köpa nått till mej själv. Har inte tyckt att det varit så viktigt. Mina barn har utbildat sig och har bra jobb idag. Dom säger ofta, att vi har gjort vad vi kunnat efter förutsättningarna vi hade. Att vi alltid stått vid deras sida och hjälpt dom med det vi kan. Och att dom är evigt tacksamma för det och vårat tålamod och våran kärlek.

Det värmer när man känner att man gjort vad man kunnat för att ge dem bra förutsättningar i livet. Där är jag helt olik mina föräldrar. Själv var dom nog bara glad när jag flyttade och dom hade en unge mindre att bry sig i. Låter hårt, men i ärlighetens namn, var det så. Den lilla hjälp jag fick av dom.....

Pappa känade bra med pengar, och mama brukade jobba på sjukhus ibland när vi bodde någonstans där hon fick jobb. Men ibland var hon hemmafru under vissa perioder av förklarliga skäl. Men ingen av dom kunde ju som jag sa, hantera pengar.

Kläder,Fick vi nästan aldrig. Vet att jag under lång tid bara hade ett par byxor, 1-2 t-shirts och ett par gympaskor. Ofta bara en sommar/höst jacka hela året. Jag minns att jag försökte vara en "cool unge", ni vet en såndär som inte frös och inte behövde någon vinter jacka. Gympa kläder... nja, brorsans joggingbrallor, en av mina t-shirts och mina vanliga gympaskor. Vi var tvungen att ha inne skor men jag "glömde" oftast dom. (Hade inga). Oftast skolkade jag från gympan, Var för pinsamt. 

Bad kläder... Tror jag hade samma baddräkt tills den var så liten att det var pinsamt. Sen slutade jag gå dit också.

Mamma och pappa handlade prylar och käk, veckotidningar, cigaretter, snus och som galningar när lönen kom. Det konstiga var att det var aldrig tv- apparater, möbler och sånt dom handlade. Utan mest skit. Gamla bilar, gamla skruttiga släpvagnar, en gammal skoter. Och då menar jag GAMMAL. Oftast "gammla lik"  Aldrig nångon bra affär. Vårat hem hade gamla, ärvda, loppis möbler, en skruttig TV.

Trodde under lång tid att pappa hade jättedålig lön. (Vi klagade aldrig, utan var glad för det vi fick)Tills jag blev äldre och förstod att dom satte sprätt på pengarna så fort dom kom.Ingen av mina föräldrar la pengar på spel och sånt. utan bara på, Tja egentligen, ingenting. Men pengarna rann mellan deras fingrar.  Vi barn, skämdes som hundar och ville inte att någon skulle veta hur vi hade det. 

 / Li

Har funderat länge på att skaffa en blogg och idag blev det av :-).  Har en hel del tankar och funderingar, men även känslor somm ligger och snurrar i mitt huvud. Det kan bli lite fullt ibland och jag har lite svårt att ventilera allt med min familj.

Missförstå mej inte, jag har en bra relation till MIN familj, min man och mina barn, barnbarn. Men vissa tankar håller jag för mig själv.

Är en glad, utåtriktad tjej med familj och hundar.  Älskar att baka och laga mat. Rätt få vänner, men det är något jag valt själv. Har alltid haft jobb som kräver ganska mycket och med stress och hög ljudnivå. Så när jag kommer hem vill jag ta det lungt och "tömma" hjärnan i lugn och ro. Orkar inte med s.k vänner som KRÄVER att man hör av sig varje dag, som kräver att man ställer upp på allt, som blir sur och säger:

 -"nu har jag hört av mej till dej 2 gånger i rad. Nu är det din tur at höra av dej".

Så, få vänner, mitt val! De jag har kvar är som jag är. Vi hör av oss och umgås när vi kan, vill och orkar.

Med heltids jobb,ett hem att sköta, barn, hundar, finns inte mycket ork kvar i min kropp för plågsamt jobbiga vänner.  Har sollat bort de värsta "vännerna" De som SUGER musten ur mej med klagomål om hur dålig den och den är, hur korkad, lat, knäpp, o.s.v alla är . Negativ från första meningen till sista. Ett sådant besök på låt oss säga 2 timmar, suger all energi ur mej.

Ja, jag har sagt åt personen, Ja, jag har sagt att jag inte orkar lyssna på gnället. Ja, jag har sagt att hon borde byta jobb, o.s.v. 

Ni kanske tycker jag låter otacksam och gnällig, att jag borde ta mej ut och umgås med mina vänner. Kanske skaffa nya vänner som inte KRÄVER och att jag borde tagga ner och vara glad att det finns folk som vill umgås med mej. 

Självklart! Men orken finns inte där. Jag försöker.

Jag har syskon men, sättet dom lever på och hur dom är.... ibland funderar jag om jag inte blev bortbytt på BB!! :-) Jag älskar mina barn och skulle aldrig glömma bort dom, aldrig utsätta dom för fara, aldrig göra dom illa. Jag hjälper dom med nästan vad de vill. Jag älskar att vara barnvakt till barnbarnen, skämma bort både barn och barnbarn. Mina barn, min man och jag har ett jättebra förhållande. Vi kan prata om nästan allt och älskar att prata och umgås. Inga bortskämda barn som beter sig illa och utnyttjar oss. Vi umgås så fort vi kan. För vi triv i varandras sällskap.

Detta är inte fallet med min familj. Både föräldrar och syskon har en konstig syn på hur man lever, umgås och hur man beter sig.  Konstig barnslig humor, går inte att lite på, fel på allt och alla andra, ja, listan kan göras hur lång som helst. Att jag känner mig som en outsider är väl ok, det är jag van vid det här laget. Men ändå.... man kan ju fundera hur dom tänker ibland. 

ex. mina barn får inga presenter av MIN familj. Så har det alltid varit. Samma sak gäller min barnbarn, okej, låter lite gnälligt jag vet. Men på 364 dagar KAN man köpa ett litet paket. Spelar ingen roll om det är något för en 20:a. Bara att få öppna ett paket från mormor och morfar......... gammel mormor och morfar,  mina syskon gör likadant. Kan tillägga att jag är den enda av mina syskon som har barn............. så det är inte så att de måste köpa till en massa barn......... Min svärmor är precis tvärtom. Har hon lite pengar över, köper hon något till mina barn. Ibland har vi varit j-ligt ovänner om detta. Men hon svarar att det är hennes pengar , hon gör som hon vill. Tänk vad olika människor kan vara!

Nu tänker du säkert, men hon då! nu är hon negativ och gnäller. Jo, sant. Men bara när jag skriver. Jag är den som peppar andra människor, ler och tjoar när vi arbetar, pratar, umgås.  Den glada och roliga tjejen.

Jag visar inte denna sida utåt. Inte ens för min familj. Tror inte ens min man vet hur jag mår. Ibland svämmar mitt hjärta över och tårrna kommer. När jag är ensam... Finns så mycket känslor, tankar som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Är INTE självmords benägen. Det är inte det jag menar. 

Uppsök psykolog och prata om det tänker du nog. Jag kanske skulle behöva det.... Jag vet inte. Har frågat endel saker men inte fått nått svar. Så.... jag får grubbla vidare. Borde vid min ålder ha lärt mej att släppa saker och ting. Men när jag inte förstår varför saker och ting är som det är, och jag inte kan få svar, så kommer tankaran och jag är inne i snurren igen. 

En gammal vän till min familj sa en gång till mej att det är lönlöst att grubbla på saker du ändå inte kommer att få svar på. Du gör bara dej själv illa. Sant. Men vi vet ju alla att det är jättesvärt!

Det kanske blir lite bättre när jag nu skriver ner mina tankar och funderingar och kan läsa det jag skrivit. 

/Li