Har under en lång tid inte känt någon glädje alls. Allt bara känns platt och glädjelöst. Ingenting känns roligt. Ingenting är roligt. Jag blir inte ens glad. Har inga mörka tankar utan bara glädjelös. Funderade i gårkväll( natt när jag inte kunde somna) vad det kunde bero på.

Lite fundersam varför jag mår piss. Det är inte så att jag bara sitter hemma och ugglar. Eller ligger i sängen och trycker. Jag är inte folkskygg heller. Vi är och hälsar på bekanta, barnen, handlar o.s.v. 

Vi är en s.k medelklass familj och omständigheter förra året gjorde att jag kunde sluta jobba.( har långt kvar till pension) Bästa dagen i mitt liv. Missförstå mej inte, har alltid älskat att jobba. Tycker om att ha med människor att göra. Men efter många års sjukdom och att inte trivar på själva arbetsplatsen med en dålig chef och dålig stämmning på jobbet, fick jag nog.

Det var INTE efter det jag började må piss. Utan långt före. 

Att kunna vara hemma men att vi ändå klarar oss, kändes fantastiskt. Och gör fortfarande. 

Jag var så trött och hade ingen energi, sov mycket. Nu har jag kommit ikapp och är pigg och vaken igen. Känner att den biten av livet har jag fått tillbaka efter SÅ många år. Men ändå!

Vi har gjort massa roiga saker. Renoverat, rest, ätit god mat. Ja, en hel del faktiskt.

Men känns inte kul när man beställt bord på någon restaurang och käkar en riktit god middag, och tänker, tja, mat. Inget speciellt. Bortkastade pengar, förutom att jag blev mätt.

Resa,inget speciellt där heller. Nu är det ju inte så att vi reser stup i ett. Vi har under 35 år, varit tre gånger. Vi är ingen rik familj, utan har fått spara flera år innan vi kunat fara.

Jag förstår inte vad det är för fel på mej. Det är ju inte så att jag har tråkigt eller är en liten bortskämd böna med för lite uppmärksammhet. Nej, en helt vanlig kvinna som nu funderar, vad är det för fel!?

Min man är snäll. Mina barn är snäll. Mina barnbarn är snäll. Hundarna är snäll. Jag bor bra. 

Jag funderar ibland om det helt enkelt kan vara att jag har dåligt bagage med mej hemmifrån och kanske helt enkelt mer eller mindre håller på att gå in i väggen! Jag är ofta ledsen och grubblar mycket.

Fan, jag blir tokig på mej själv!! Finns ju inget konkret att ta på!

Nä, 2019 ska jag fan ta mej i kragen !! Kanske man ska utmana sina största rädslor för att få en liten rush!! 

Jag är jävligt höjdrädd och tycker inte om att släppa kontrollen. Ex. flyga, hoppa fallskärm, Bungy jump, rida? Nä då dog jag!!Nej, får nog göra en liten lista på saker som verkligen får mej att bli glad och saker jag inte bryr mej i. Fast, med nuvarande facit i handen, blir den jävligt kort. 

Angående min familj. Vi är inte ovänner, mina föräldrar och jag. Dom har inte jättedåligt med pengar. Dom har det som dom flesta. Vanliga svenssons men med en väldigt konstig attityd till andra människor.  Dom lever som i sin egna lilla värld av hur allt och alla ska vara. Inget svensson, svensson där inte! 

Jag var 15 år när jag flyttade hemifrån och nu när jag ser i backspegeln, känns det bra att jag gjorde det. Tänk om jag bott kvar hemma längre och fastnat i detta beteende?! Nu fick jag se världen utanför och bilda mej en egen uppfattning om hur ,vanliga, människor lever. Hur man beter sig mot andra. 

Jag fick kämpa för att klara mig men är glad att jag gjort den resan. Jag värnar och älskar mina barn. Försöker så ofta jag kan säga att jag älskar dom och är stolta över dom. Vilken jag aldrig har hört från mina föräldrar. Tror inte mina syskon heller har hört det.

Min yngsta bror, har på senare år sagt att han är glad att han har mej och att jag är den han kan lita på. Det gör mej stolt. Mina värderingar och mitt sätt att vara, är en trygghet för honom. Älskade bror! Han älskar mina barn och han ser hur fina dom är med varandra. Helt annorlunda hur vi växte upp. Tänk att miljö INTE kan förstöra alla. Att man KAN göra precis tvärtemot hur man blivit uppfostrad. Skapa en trygg, kärleksfull familj, där alla kan lita på alla. Helt fantastiskt. Att lyssna på dom, ta lärdom av vad dom varit med om och inte dömma dom, utan att försöka hjälpa dom med problem och andra saker. Min kärlek till mina barn, visar jag ofta och gärna. Även dom. Ingen av oss är rädd att visa det öppet. 

Mottot när jag växte upp var, skäm inte ut oss, för då jävlar fick man stryk! Vilka galna saker man varit med om. Flyttat runt från plats till plats.  Bytt skola ibland 2 gånger samma år. Flyttat i all hast när kronofogden jagade dom.  En pappa som inblad jobbade borta och kom hem på helgen eller varannan helg. Dåligt om pengar. Ingen av dom kunde hantera pengar. Många gånger var pengarna slut en till två veckor före nästa lön.

Jag lovade mej själv när jag flyttade hemifrån, att mina barn ALDRIG skulle få vara med om det! Mina barn har inte fått allt de pekat på. Så mycket pengar hade vi inte. Men dom har ALDRIG fått gå hungriga eller inte haft kläder. Jag har hellre gett fan i att köpa nått till mej själv. Har inte tyckt att det varit så viktigt. Mina barn har utbildat sig och har bra jobb idag. Dom säger ofta, att vi har gjort vad vi kunnat efter förutsättningarna vi hade. Att vi alltid stått vid deras sida och hjälpt dom med det vi kan. Och att dom är evigt tacksamma för det och vårat tålamod och våran kärlek.

Det värmer när man känner att man gjort vad man kunnat för att ge dem bra förutsättningar i livet. Där är jag helt olik mina föräldrar. Själv var dom nog bara glad när jag flyttade och dom hade en unge mindre att bry sig i. Låter hårt, men i ärlighetens namn, var det så. Den lilla hjälp jag fick av dom.....

Pappa känade bra med pengar, och mama brukade jobba på sjukhus ibland när vi bodde någonstans där hon fick jobb. Men ibland var hon hemmafru under vissa perioder av förklarliga skäl. Men ingen av dom kunde ju som jag sa, hantera pengar.

Kläder,Fick vi nästan aldrig. Vet att jag under lång tid bara hade ett par byxor, 1-2 t-shirts och ett par gympaskor. Ofta bara en sommar/höst jacka hela året. Jag minns att jag försökte vara en "cool unge", ni vet en såndär som inte frös och inte behövde någon vinter jacka. Gympa kläder... nja, brorsans joggingbrallor, en av mina t-shirts och mina vanliga gympaskor. Vi var tvungen att ha inne skor men jag "glömde" oftast dom. (Hade inga). Oftast skolkade jag från gympan, Var för pinsamt. 

Bad kläder... Tror jag hade samma baddräkt tills den var så liten att det var pinsamt. Sen slutade jag gå dit också.

Mamma och pappa handlade prylar och käk, veckotidningar, cigaretter, snus och som galningar när lönen kom. Det konstiga var att det var aldrig tv- apparater, möbler och sånt dom handlade. Utan mest skit. Gamla bilar, gamla skruttiga släpvagnar, en gammal skoter. Och då menar jag GAMMAL. Oftast "gammla lik"  Aldrig nångon bra affär. Vårat hem hade gamla, ärvda, loppis möbler, en skruttig TV.

Trodde under lång tid att pappa hade jättedålig lön. (Vi klagade aldrig, utan var glad för det vi fick)Tills jag blev äldre och förstod att dom satte sprätt på pengarna så fort dom kom.Ingen av mina föräldrar la pengar på spel och sånt. utan bara på, Tja egentligen, ingenting. Men pengarna rann mellan deras fingrar.  Vi barn, skämdes som hundar och ville inte att någon skulle veta hur vi hade det. 

 / Li